Om Ödenäs

ÖDENÄS KULTUR OCH NATUR

 

Vill du veta något om Ödenäs? Klicka, titta och läs!

Om du uppskattar och använder uppgifterna på min hemsida önskar jag att du

* via Glädjeshoppen köper något för att glädja andra och bidra till en lite medmänskligare värld.

* eller planterar träd i VI-skogen

 

Ödenäs - en by med gamla anor

 

I en tiondelängd från 1396 finns Ödenäs med i skrift. Alltså var man redan sen länge bosatt uppe på åsen mellan sjöarna Ömmern, Ören, Nären och Söråna som idag heter Laxån. De äldsta föremålen i kyrkan vittnar om en bosättning från 11- och 1200-talen. Men historien börjar långt tidigare. Redan på stenåldern fanns människor här. Det vet vi eftersom det finns fynd av bl a flinta och stenyxor.

Ekstockar från Ödenäs finns både på Alingsås museum och på museum i Göteborg. Men de kan i och för sig vara av relativt sent datum. Den här ekstocken hittades 1 m ner i dyn i bäcken vid Mölnesjön av Erik i Långevika. Det var i början på 1920-talet. Den hamnade så småningom på Göteborgs museum.

Notera sittbrädan och paddelåran!

Andra tecken på tidig bosättning är katsor, dvs fångstgårdar för fisk, som finns i våra sjöar. Det är träpinnar som är nedstuckna i sjöbotten i olika formationer. Nu sticker de bara upp ur sjöbotten som piggar. Vid lågvatten kan man få syn på olika figurer.

 

Att fånga fisk ligger nära till hands att fundera lite över. Vårt hantverk - bastabinnet - har ett forntida ursprung, liksom katsorna. Det äldsta man tillverkade av gran- och tallbast var just mjärdar för att fånga fisk. På bilden ser vi den allra vanligaste produkten i Ödenäs - en sillakass.

 

Från 1500-tal kan vi konstatera att Ödenäs finns med i Älvsborgs lösen. Och i rättegångshandlingar kan man hitta intressanta namn och händelser. T ex hade man hos Peder i Osjö i Önnäsa socken återfunnit en stulen häst. Börje i Läkarebo vittnade att Peder hade köpt hästen i Näverhult. Detta hände år 1595. "Osjö" det säger urbefolkningen om Olofsered.

 

Från 1600-talet och framåt finns mantalslängder och kyrkböcker. Där kan man hitta ännu mer om bygden.

 

På en karta från 1749, när man skulle komma överens om gränser och ägande angavs ”commercierådet och riddaren av kungl. Nordstjerneorden välborne herr Jonas Alströmer” som ägare till Frälsehemmanet Ödenäs Västergård. Så det är inte konstigt att det finns både ullsaxar och berättelser om pojkar som vallade får på skogen.

 

Men inte minst är kopplingen till Jonas Alströmer att ödenäsborna fortfarande odlar ”senaröa” eller ”halaröa” potater-betäter-petäter. Nolor kallas de av andra.

 

Under 1800-talet ökade befolkningen tack var vaccinet, sillen och potäterna. En alldeles särskild koppling har Ödenäs till sillen med sillakassarna och potäterna med Jonas Alströmer. Det blev för många delägare i varje gård. Därför bestämde statsmakterna att man skulle genomdriva olika skiften. Det är nu vi får gårdsägare, torpare, backstugusittare, inhyseshjon. De flesta torp var så små att man omöjligt kunde försörja sin familj och därför började många att slöjda. I Ödenäs har vi dokumenterat runt 130 st torp. Men även gårdarna var av så liten storlek att även folket där ägnade sig åt att producera och sälja slöjd.

 

Och det kunde man göra därför att det år 1846 infördes näringsfrihet i Sverige. Det innebar att man fick lov att sälja sånt man själv tillverkat, smör, ost och slöjd. Man behövde inte längre gå till staden för att sälja och förtulla sina varor. Handel fick annars bara ske i städerna inom stadens tullar. Därför började en del med att ha en liten affär. De var pyttesmå och med ett minimalt sortiment. Kanske var det bara någon hylla och en liten disk i köksfarstun.

 

Vi hade knallar från Ödenäs också som gick och sålde slöjd både i Sverige och till Norge och Danmark. Men det var inte bara att samla ihop slöjd från släktingar och grannar och ge sig iväg. Nej, man måste ansöka om tillstånd och ha med sig respass.

När affärerna började utvecklades en byteshandel. Folk lämnade sina alster och fick varor i utbyte. Det var sällsynt med pengar emellan. Handlaren sålde sen slöjden vidare. Elaka tungor sa att de tjänade pengar först på varorna de sålde och sen på slöjden.

När järnvägen kom körde man slöjd från Ödenäs med hästlass till stationen i Norsesund för att därifrån fraktas vidare till Göteborg. Tidigare fick man ta sig fot- och sjövägen till Göteborg. Över Ömmern, det fanns en liten färja nere vid Läkarebo, över Torskabotten till Sävelången och vidare.

 

Vad var det då för slöjd och hantverk som ödenäsborna ägnade sig åt?

Om vi börjar borta vid Kvarnera finns det en sk hörgrav. Hör är ett annat ord för lin. Och i en hörgrav har man rötat lin. Alltså kan vi dra slutsatsen att man ägnat sig åt linberedning. Och inte bara klippt får och spunnit ullgarn att väva och sticka av. Att sticka strumpor och vantar och väva tyger det var ju nödvändigt för att få kläder att sätta på sig. Trasmattor vävdes av uttjänta kläder.

Broderar, knypplar, virkar – det gör man för att man vill ha det vackert omkring sig.

 

 

En björk kan bland allt annat användas till att göra skedar, slevar, skopor av. Här gjordes det många olika storlekar och modeller för olika användningsområden. Under de första Hemslöjd i Byn-dagarna var fem bröder Edqvist

på plats för att ”hugga skedar”. De hade utvecklat

nästan som ett löpande band och gjorde olika moment.

Och vispar av björkris har nog alla i Ödenäs tillverkat.

 

Av en gjordes skäppekorgar. Träbottnakorgar användes ursprungligen som fiskkorgar. Min farfarsfar var en av de första att göra såna. Av ene gjorde man också smörknivar och en del vispar.

 

 

Att man har bränt tjära vittnar tjärbrännorna om. Det finns fortfarande såna kvar ute i markerna. T ex vid Fritza hemman, vid Olles och på andra sidan Västergårds tjärn. När en nyinflyttad man berättade att han upptäckt ett fornfynd fick han som svar: ”Min käre lille du – det är Aspuddagubbens tjärebränna.”

 

Spånhyvling vet jag att min pappa fick vara med om som liten pojk. Sitta under spånhyvel när den var igång och plocka undan spån. Det var nere vid ”Såget”.

En storugn att baka bröd i fanns i varje stuga. Kärna smör gjorde man när man sparat ihop tillräckligt med grädde.

 

Laka och tvätta i tvättvagga det gjorde man företrädesvis på sommaren. Och körde med häst och vagn ner till sjön för att skölja. Nere vid Hjulbron var ett sådant ställe. Tvättmedel gjorde man av björkaska.

 

Tälja rivetinnar till rivan det fick man vara beredd på då det alltid var några som gick av när man rakade ihop hö. Slipa lien så att den höll sig vass måste man, om det skulle fungera att slå gräset. Många har fått stå och dra slipsten. Hugga och såga ved, göra hängrännor. Vad man behövde – så tillverkade man det själv.

När man på 1980-talet ville börja spela nyckelharpa, vad skulle man spela på? Ja, då bestämde Lagårdsdrängarna sig för att först bygga sina egna nyckelharpor.

 

Men vi är vana att klara oss själva vi önnäsabor. Kanske har det sitt ursprung i avsaknad av riktiga vägar. Ända till mitten av 1980-talet hade vi bara grusväg hit upp. Några år hade vi till och med namninsamlingar på Hemslöjd i Byn för att vi ville ha en riktig väg hit upp.

Först 1914 byggdes väg från Alingsåshållet och på 30-talet var rallarna här och tillsammans med flera av bygdens söner byggdes vägen från kyrkan mot Hindås. Det var s k AK-arbeten.

Bilden är från vägbygget på 1930-talet.

 

Nu kan vi på 20 minuter ta oss till Landvetter flygplats och flyga varthelst vi vill i världen.