Ottesången

ÖDENÄS KULTUR OCH NATUR

 

Vill du veta något om Ödenäs? Klicka, titta och läs!

Om du uppskattar och använder uppgifterna på min hemsida önskar jag att du

* via Glädjeshoppen köper något för att glädja andra och bidra till en lite medmänskligare värld.

* eller planterar träd i VI-skogen

 

NU KAN DU KÖPA BOKEN: ÖDENÄS, TORP - TORPARE

i bokhandeln eller på bokus.com

 

OTTESÅNGEN.

 

En ungersven gick sig en morgonstund

Han skulle till julottan gå -

På en obanad väg i snödiger stund

för att Tölisjö kyrka uppnå.

aan gick i en skog på främmande stig,

han kom på en avväg och "villade sig",

där furorna skyhöghöga stå.

 

Han gick på en väg i villsam skog

med sitt lysande julbloss i hand.

Han gick på en stig som till trollberget drog

vid storskogens yttersta rand.

Han gick och han mötte så fager en mö,

om kinden som smultron och nyfallen snö,

i ett skönt och förtrollat land.

 

Det ringde i kyrkan till Ottesång,

men vår ungsven märkte det ej.

Det ringde en andra, en tredje gång

men klockorna hörde han ej.

Han var fångad och snärjd i en trollmös garn

där den starkaste man blir ett viljelöst barn

som aldrig kan säga ett - nej.

 

Han gick som i yrsel, han gick som i dröm

med sin leende trollmö i hand,

ty trollmön var finhullt och smeksamt öm,

som en trollmö kan vara ibland.

Han gick där med henne till dagen blev ljus

och morghultsborna gick hem från Guds hus,

över Sjögareds snövita land.

 

Han gick där med trollmön i Sjögareds berg

på Tölesjöns grottfyllda strand.

Han gick där med henne till skogen fick färg

af en vinterdagsmorgon i brand.

Han gick som man går i sitt tjugonde år.

Han gick som man går i ungdomens vår

till ottan en juldag ibland.

 

Bergtagen

 

Ottesången, så kallades skogen bortom hemmanet Långås. Detta namn skulle skogen eller platsen ha fått efter en mera märkvärdig händelse som en gång för längesedan skulle timat därstädes.

En ung man och en kvinna från Brandsbo skulle vid en snöstorm ha omkommit, då de gingo från Ottesången i Töllsjö kyrka. Till minne af denna sorgliga händelse skulle någon sedan i ett berg eller en större sten inhuggit ett par namn på platsen där de förolyckade återfunnas och kallat platsen Ottesången.

 

En annan sägen lyder: en ung man från ovannämnda gård skulle på väg till ottesången i Töllöjö kyrka gått vilse och blivit bergtags. En trollmö skulle utanför "Sjögars" eller något annat berg där, bjudit honom en trolldryck, varav han blivit så glömsk att han förlorat allt minne av sitt hem, sin mor och sin far och allt, och först nyårsafton då det ringde till helgmål i Töllsjö kyrka och han nämnt Guds namn, då trollmön ej längre hade någon makt över honom, kommit ur berget.

 

Till minne av denna säregna händelse skulle den unge mannen sedan i en stor sten gjort en inhuggning på den plats, där han vaknade till sans och kallat den "Ottesången".

 

Enligt min oförgripliga mening har händelsen haft ett så helt annat förlopp. Förr i tiden, då det blott var gudstjänst var fjärde eller femte söndag i vår egen kyrka, gingo ödenäsorna oftare än nu för tiden till Töllsjö kyrka. Följden blev då den att ödenäsynglingarna bekantade sig med töllsjötösera och ofta togo sig hustrur i denna församling, varpå vi ha flera exempel på nära håll. Töllsjötöserna voro, som de äro än idag, synnerligen fagra under ögonen långa och ståtliga till växten, ungefärligen som - ja, som Karin Andreas som också på långt håll stammar från en töllsjötös.

 

Nu kan vi tänka oss att en brandsbopojke bekantat sig med, låt oss säga en morghult- eller sjögaredstös och fått henne mycket kär. Tösen å sin sida tyckte om den ståtlige brandsbopojken, men till något mera hade det inte kommit. Så hade de idag till julottan åter träffats samman och på själva juldagens morgon givit och tagit varandras löften, tro och kärlek, och i sin unga, stora lycka glömt att gå till ottesången. De hörde ej ringningen, sågö ej de strålande kyrkfönstren, ej stigen på vilken de gingo, ej skogen som omgav dem. De voro som förtrollade och först då de sågo morgonrodnaden båda en ny dag, hade de kommit till besinning, då de närmade sig en större sten som de kände igen. Den unga flickan märkte då att hon var långt från sitt hem och den unge mannen följde henne, fick föräldrarnas samtycke, och stannade hos sin kära över julen och först nyårsafton återkom till sitt eget hem, där de länge väntat honom, och trott honom vara bergtagen.

 

Till minne av denna lyckliga händelse i sitt liv har han sedermera i samma sten inhuggit sin älskades och sitt eget namn och kallat platsen "Ottesången".

Ödenäs 10 nov 1923 Anders Lindecrantz

Min tolkning från kyrkböckerna:

 

En dräng och en piga i Brandsbo, Anna och Birger, skulle gå till julottan i Töllsjö. De överraskades av ett ruskigt snöoväder och kom aldrig fram. Eller tillbaka. De omkom och hittades senare. Detta hände år 1717. Enligt sägnen.

 

En minnessten ligger i skogen nära Brandsbo. Den går nätt och jämt att hitta idag.

 

I Töllsjö dödbok finns drängen Sven Bryngelsson och pigan Anna Bryngelsdotter. Utan dödsdag men båda är begravda den 29 dec 1717.